luvdrug

Det pågick en het diskussion om allting mellan killar och tjejer aka himmel och helvete vilket identifieras som en bergochdalbana enligt mig, vi pratade om kärlek, om ni inte redan listat ut det. En vän som har varit singel hela livet, vet ändå vad han vill ha och har inga höga krav eller villkor alls, tacka gode gud för singellivet i vissa sammanhang, men trots det undrar han vad problemet med att hitta den rätta är.
Vi var som varandras bollplank, jag sa en sak, han sa en annan, jag sa si, han sa så, ni kan ju förstå, en tjej och en kille i en djup diskussion om saker och ting jag aldrig trodde killar kunde prata om, eller ens vilja prata om. Alla är olika, tack the up there för även det!
Men, en sak slog mig, och han tog ledningen med ett - noll.

Jag är tjej och jag kan det här, om jag träffar en person som jag får upp mitt intresse för så vill jag gärna inte gå för fort fram, jag vill hellre hålla mig i bakgrunden men samtidigt vara i centrum, för när man blir förälskad så är fjärilarna i magen som vildast. Men samtidigt som det pirrar så där skönt i magen så fort man tänker på personen så är det även lite läskigt på något sätt, man tappar kontrollen, man vet inte hur långt man vågar gå, man vet inte om man vågar gå längre än vad man redan har gjort och så vidare, man är rädd för att förlora det bästa man har för "tillfället", man är rädd för att förlora personen som får magen att pirra. Jag börjar tänka och lyssna på mina röster i mitt huvud mer än vad jag lyssnar på min magkänsla, tänk om jag förstör det vi har just nu genom att ta "oss" till en högre nivå, förstöra det vi "har" då det visar sig att han inte ville ta "oss" till en högre nivå. Då är det kört! Istället låter jag det vi "har" bara vara som det är och jag fortsätter "leka" svårfångad trots att jag egentligen är hur förälskad som helst. För skulle jag vilja ta "oss" till en högre nivå och det visar sig att han inte ville så är det ju ja som blir en all star loser, inte han, han kanske skrattar? Eller vad är det killar gör vid sådana här tillfällen?

Då kommer min vän in i bilden och frågar mig varför det ska vara killens uppgift att ta det initiativet, alltså att ta det som man "har" till en högre nivå. Och just där slog det mig, det är ju sant, varför ska man lägga det ansvaret på killen för? Är det för att man är rädd för att bli sårad? Varför är jag så egoistisk? Båda blir ju sårade! Ingen tar initiativet att ta det man "har" till en annan nivå och poff så slutar det helt plötsligt "där", ingen av oss fick vad man önskade och ville ha. Och en sak till slog mig då han sa om en tjej inte kan ta initiativ i början på något som skulle kunna bli ett förhållande, så kanske hon inte kan ta initiativ när man väl har ett förhållande, och vem vill ha en sån tjej?

Jag hoppas att min vän vinner det mest underbara hjärtat som existerar!

Time to s t e p  u p . . ,